Då var misslyckandet avklarat

Har inte skrivit på en tid. Inspirationen har trutit, men mest för att jag har varit en liten blöt fläck. Under helgen har jag försökt moppa upp allt självömkande och ta den där välkända lärdomen man lär få av att misslyckas riktigt kapitalt.

Vad har hänt då? Tankspriddhetens- och klantighetens gudinna har välsignat mig. Jag har i misstag gått och raderat en väldigt viktig sak från en hårdskiva på jobbet. Trodde naturligtvis det fanns en hel drös med kopior då jag skulle städa min hårdskiva. Men nej, se det fanns det inte. Flummigt system och miss i kommunikationen kunde jag skylla på, men sist och slutligen hängde det naturligtvis på att jag borde ha dubblekollat några gånger extra innan jag gick och raderade det. Svårt att säga exakt hur många arbetstimmar som låg bakom den info jag raderade men 120h är antagligen en grov underdrift. Ville bara kräkas och sjunka ner genom golvet då jag insåg vad som hänt.

Alla på jobbet har varit väldigt förstående och intygat att det kunde ha hänt vem som helst och att vårt sytem uppenbarligen var alldeles för sårbart eftersom det inte fanns några kopior. Många tårar och klumpar i halsen har passerat den senaste tiden. Har gråtit i bilen, duschen, sängen, över telefon, på promenad, ja nästan överallt, förutom på jobbet där jag än så länge lyckats blinka bort tårarna. Ryktet sprider sig och alla vet naturligtvis vad jag ställt till med. Då jag öppnar dörren tystnar samtalen och folk nickar medlidande och klappar mig på axeln.

Kom hem en dag från jobbet och knäppte på TV:n. Sportnyheter. Det var en höjdhoppare som presterat överraskande dåligt på en tävling. Hans tränare förklarade att han var helt chanslös redan före det sista hoppet. Kommentatorn påpekade att det var en pinsam förlust och att han hade misslyckats. Den stackars höjdhopparen gjorde sitt sista hopp. Ribban föll och han slet sönder sin skjorta och gick av plan och satt och såg helt knäckt ut. Kommentatorn påpekade ännu en gång hur misslyckad han var. Jag förstod precis hur höjdhopparen kände sig. Grät en stund och konstaterade att världen är ond och hård.

Usch och fy. Ny vecka, men samma eländiga misstag som jag går och släpar omkring på i en mental kappsäck, fastkedjad i handleden. Tröstar mig med att jag inte jobbar som hjärnkirurg. Ingen skadas fysiskt av mitt misstag. Nu är det mest frågan om ett ekonomiskt och kreativt hål som jag orsakat pga alla resurser och all tid folk lagt ner på denna info. I jakten på den försvunna infon hade någon skrivit en post-it lapp förra veckan, där de frågade om jag visste var den fanns och klistrat den på min monitor. Den lappen sitter fortfarande kvar. Tänker inte kasta den.

Hur var det nu man skulle göra när man har misslyckats? Vad var det som skiljer vinnarna från förlorana? Någon klok bloggare sa tydligen en gång att:

Den stora skillnaden mellan vinnare och förlorare är hur de hanterar sina nederlag. Förloraren ger upp, medan vinnaren lär sig av sitt misstag och försöker på nytt.

Ja, det är väl bara att svälja klumpen i halsen, sträcka på sig och ta nya tag. Det lilla positiva jag fått ut av detta är att det inte längre spelar lika stor roll vad folk tycker om mig. Ett litet snedsteg hit eller dit spelar inte så stor roll längre. Och värre kunde det naturligtvis alltid ha varit. Jag kunde ha råkat bränna upp hela kontoret i misstag eller kört rattfull och krockat med en barnvagn. Puh.

Finns det fler misslyckanden som lurar bakom hörnet? I så fall säger jag bara Bring it on!

Liknande inlägg:
Att misslyckas