Framgång eller inte?

Slötittade på TV. En dokumentär om Anthonay Hopkins väg till världsberömd skådespelare. Sammanfattning: Han var en arbetsnarkoman och alkoholist som är inne på sitt tredje äktenskap och förlorat kontakten med sin dotter. Han drömde om att bli en framgångsrik skådespelare och det blev han, men var det värt det?

Varför strävar vi efter framgång? Eller kanske inte alla strävar efter framgång? Kanske det bara är jag. Kanske de allra flesta önskar sig ett välbetalt jobb med goda förmåner, arbetshälsovård och sköna semestrar? Är framgången så där som den ofta beskrivs? Måste man offra sin privata framgång för att lyckas på andra fronter? Hur lyckliga är dessa framgångsrika människor egentligen? Offras deras lycka för att resten av världen ska få beundra dem. Är de riktigt framgånsrika människorna som gröna gräsplättar som vi andra avundas. Är de faktiskt riktigt grönt och frodigt gräs som det ser ut på avstånd, eller är det kanske plastgräs eller torrt dött gräs som spraymålats grönt?

Sidospår om ekologisk mat som du kan hoppa över om du har bråttom: Ekologiskt odlade frukter och grönsaker smakar mycket bättre än besprutade dito. Visst är de besprutade citronerna gulare och trindare än sina ekologiska kusiner, men de skruttiga ekocitronerna är ack så mycket smakrikare. Lagom är bäst. Tror Ekologiskt odlad mat smakar bättre just för att den är odlad på ett mer lagom sätt. Det kanske inte blir lika snyggt men helheten vinner ändå.

Är det så med framgång också? Att en lagom framgång smakar bättre för den som råkar ut för den? Att en rejält överdriven framgång som blivit framdriven och besprutad med botox, silikon och utbrändhet m.m. bara är fin att titta på från avstånd men bitter och vattnig på insidan?

Nu handlar den här bloggen naturligtvis om ekonomi (trots att jag trampat iväg på en del sidospår på senaste tiden) och mitt mål att bli ekonomiskt oberoende, vilket jag tror de flesta kan bli. Jag tror inte man måste vara en arbetsnarkoman eller leva på skorpor och vatten för att nå det. Ekonomisk oberoendeskap för med sig en frihet. En frihet att göra det man brinner för trots att det skulle råka vara något man inte kan leva ekonomiskt på. Ekonomiskt oberoendeskap och framgång kan hänga ihop, men det behöver inte göra det. Framgång för mig handlar om att man gör det man brinner för så bra att det har en inverkan på andra människor. Att lyckas bidra med en utveckling inom ett område. Att göra en skillnad.

Om jag skulle vara ekonomiskt oberoende, leva lycklig i mitt lagom liv men aldrig bidra med någora storverk, skulle jag vara nöjd då? Kanske de här tankarna någon form av 30-års kris som nalkas? Någon annan som brottas med sådana här tankar?


Liknande inlägg:
Målmedvetenhet