Driv

"Miljonär innan 30" har skrivit ett intressant inlägg om driv. Han frågar sig var drivet finns hos folk i åldern 25-30 år eftersom han inte sett till det. Jag håller med. Precis som jag skrev i inlägget Generationen som vill ha allt, så tror jag att vår generation har haft det alldeles för lätt. Många i min generation kan inte tänka sig att spara utan vill ha allt nu, genast. De är som små tjutande ungar vid varuhusets godishylla. "Miljonär innan 30" betraktade sig själv som en person med mycket driv, liksom de flesta som kommenterade inlägget. En av kommentarerna löd så här:

Jag tycker också det stämmer att det är dåligt driv därute.. Det lilla driv jag ser ute i verkligenheten är mest löneslavar som försöker göra lite karriär och låta sig styras av andra. De är tvingade att jobba kan man säga, för de är så kassa på att "tänka större" som Trumph brukar säga. Hello boss here I am, vad vill du att jag ska göra idag? Inte styra över sitt liv. Knappt hinna med något annat än sitt jobb. Utan deras jobb tappar de sin identitet och är ingenting och vet inte vad de ska göra. Fårskocken som jag brukar säga, de gör som alla andra. Det är dock bra att de finns så man man utnyttja dem.

Hårt uttryckt, men sant i många fall. Jag ser mig själv som en person med stort driv, men ändå känner jag igen mig i beskrivningen ovan. Usch! På senaste tiden har mitt driv att uppnå mer frihet börjat växa sig allt starkare. Det tog fart då mitt ekonomiintresse började vakna. Innan det var en anställning med månadslön den enda modellen jag hade att följa. Det var så det skulle vara. Man skulle gå i skolan, studera och skaffa sig en anställning. Sedan skulle man vara en god arbetstagare och hoppas att någon uppskattade en så pass mycket att de ansåg att man var värd en löneförhöjning. Visst har jag alltid haft ett starkt driv att göra bra ifrån mig och erövra nya, utmanande arbetsuppgifter men terrängen utanför månadslönens trygga tillvaro var allt för oländig och vild för att jag skulle våga mig ut dit. Jag måste erkänna att jag har börjat känna mig aningen låst. Alla omkring mig suktar efter en fast anställning och i brist på andra mål, har även jag känt den längtan. Kanske det kommer att visa sig vara en stor portion lycka att jag ännu inte kommit i tur att få den stora äran att underteckna ett kontrakt om fast anställning.

Liknande inlägg:
Målmedvetenhet
Är vi en bortskämd generation?