onsdag 4 februari 2009

Är vi en bortskämd generation?

För mig är det en självklarhet att jag vill jobba med något jag brinner för eller åtminstone trivs med. Det är klart att ifall jag skulle bli arbetslös och ha svårt att få jobb skulle kraven sjunka för ett jobb är alltid bättre än inget jobb. Men i mitt val av utbildning och valet av arbetsplats har jag alltid siktat på att hitta något jag tycker är väldigt skojigt att syssla med.

Idag pratade jag med en vän om jobb. Jag sa att jag vill ha friheten att välja var och vad jag jobbar med så att jag gör något som känns utmanande och roligt. Han sa att han i alla fall blivit uppfostrad att jobba är något man måste, det är bara att knipa käft och streta på. Oftast lever jag i ett naivt moln där världen likställs med min uppfattning av den. Men ibland bryter sig verkligheten in och påpekar att min bild av världen bara är den vy jag ser från min lilla gräsplätt och att alla andra har andra vyer från sina gräsplättar som inte alls överensstämmer med min vy.

Är det bara jag eller är det vi som generation som skämts bort med att få allt vi vill ha? Håller arbetsmarknaden på att invaderas av en massa egotrippade livsnjutare som vägrar jobba med arbeten som saknar utmaningar? Hur går det med gatusopandet och vem ska slå in våra varor i matvaruaffären då? Varför är det förresten så att kassatant och städare alltid ges som exempel på värsta möjliga mål för karriärutvecklingen. Det måste finnas andra jobb som är mycket tradigare. Att kassatant ständigt omnämns som en av de sämre anställningarna man kan ha i det här landet, måste vara ett av de tydligaste tecknen på att vi befinner oss i ett i-land.

Kanske det bara är jag. I så fall hoppas jag att min naivt skruvade bild av verkligheten håller i sig. Har jag tur så får jag fortsätta jobba med utmanande och självförverkligande saker i framtiden också.

Liknande inlägg:
Framtidsjobbet

2 kommentarer:

Anonym sa...

Skämts bort är nog fel ord, snarare var det väl nästan lite tyranni i familjerna förr i tiden där pappa var advokat och sonen skulle vara advokat osv.

Men som alltid, där det finns en utstakad väg att följa skapas både frustration och trygghet.

För övrigt tror jag att städare och kassapersonal lyfts fram för att det är jobb man ser i vardagen. Fettsugare, som jag läste ett reportage om (man suger upp överblivet stekfett från restauranger), verkade vara ett riktigt, riktigt uselt jobb.

Finansfilosofen sa...

Frustration och trygghet, jajamensan.

Borde kanske börja använda fettsugare istället för kassatant och hoppas att folk fattar att det är frågan om stekfett och inte en plastikkirug :)