Kapitalist? Javisst!

Eller är det så? Är jag en kapitalist?

Jag tycker att jag i min jakt på ekonomiskt oberoendeskap är skyldig att ställa mig den frågan. De tvättäkta kapitalisterna (Donald Trump och hans kompisar) säger att man aldrig ska nöja sig med att bara leva ett bekvämt liv. Man ska alltid sträva efter mer. Den inställningen får jag inte riktigt att passa in på mig själv. Har försökt trycka in den med våld, fila lite på kanterna, vänt på den och bankat på den, men den vill ändå inte passa. Jag kan bara inte köpa scenariot att jag aldrig någonsin skulle bli nöjd. Mer pengar finns det alltid. Som pensionär vill jag inte sitta där i min pengabinge och stirra på min lyckoslant. Nej, jag vill vara lycklig. Egentligen vill jag vara nöjd med min ekonomiska situation nu. Men det är jag inte. Visst finns det ljusglimtar, som t.ex. spänningen att faktiskt vara tvungen att arbeta och vända på slantarna för att inte gå i konkurs. Nu tror du jag är ironisk, men det är jag faktiskt inte. Jag tycker verkligen det är ganska spännande. Har du sett filmen Firman? I början lever huvudkaraktären och hans fru skralt. Sedan blir han anställd av en maffig advokatbyrå, får stort hus och snygg bil på köpet. Längre in i filmen saknar paret sitt gamla liv. De låtsas att de lyckats hitta några bortglömda slantar och firar med att beställa pizza, precis som förr.

Jag tror på den uttjatade klichén att man måste uppskatta det man har för att kunna uppskatta det man får. Precis på samma sätt som jag tror man måste lära sig att spara medan man har lite pengar för annars spelar det ingen roll hur mycket pengar man får, de kommer alltid att rinna ur händerna på en genast.

Paulo Coelho skriver i sin bok ”Häxan från Portobello” (s. 169-171):
"... det räcker med att förändra sin inställning: jag söker inte lyckan längre. Från och med nu är jag fullkomlig oberoende, jag ser världen med mina egna ögon och inte med andras. Jag ska söka äventyret i att leva [...]
Varför söker jag inte lyckan, när jag har lärt mig av människorna att det är det enda målet som är värt att ha? [...]
Pengar ger lycka. Nå, då skulle alla människor som lever i överflöd sluta att arbeta. Men de fortsätter, än mer frenetiskt, som om de var rädda att förlora allt. Pengar lockar pengar, det är sant. Fattigdom kan skapa olycka, men inte tvärtom.
Jag sökte lyckan under en lång tid av mitt liv - nu är glädjen det enda jag önskar mig. Glädjen är som den sexuella leken, den har en början och ett slut. Jag vill ha njutning. Jag vill vara nöjd - men lycklig? Den fällan går jag inte i längre.
När jag umgås med människor och bestämmer mig för at provocera dem med en av de viktigaste frågorna i vårt liv, säger de alla: 'Jag är lycklig.'
Jag fortsätter: 'Men vill du inte ha mer, vill du inte fortsätta växa?' Och alla svarar: 'Givetvis.'
Men jag insisterar: 'Då är du inte lycklig.' Och alla byter genast samtalsämne."

Tidigare i inlägget skrev jag att jag vill vara lycklig. Jag tar tillbaka det. Jag vill ha glädje. Jag gillar det Coelho skriver. Att man ska sträva efter glädje istället för lycka. Lycka låter som futurum, glädje är presens. Glädjen är flyktig, men underbar. Jag vill bli ekonomiskt oberoende (vilket försås också utspelar sig i framtiden), men jag vill inte fortsätta jaga rikedom i all evinnerlighet. Om man aldrig blir nöjd tror jag att man är dömd till ett liv i otillfredsställdhet. Måste fila lite mer på det där med min inställning till min nuvarande brist på pengar. Kan jag någonsin få mycket pengar ifall jag samtidigt försöker känna glädje i att vända på slantarna? Betyder min fascination av att klara mig månaden till slut utan att saldot på bankkontot föregås av ett minus att jag inte är kapitalist? Hmmm... måste fundera lite mer över det där.